Fläktar av hopp

Njöt just av en 35 minuters promenad. Tidigare idag njöt jag av frukost tillsammans med sonen. Igår njöt jag av att sitta på Burger King tillsammans med min lilla familj. Fatta vilket nytt liv. Det finns dagar jag hittar ro till att njuta. Så ovant. Det har sagts till mig att det kommer komma sköna dagar igen. Jag har inte vågat tro eller hoppas på det. Allt för många har dagarna med dödsångest varit. Livet med svår ångest lämnar inte mycket rum för annat än ångest. Allt upptas av det. Nu kunde man kanske säga att min ångest är lindrig? Den finns, den förstör och den stoppar mig. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Det är som att lära sig leva igen. Just nu fokuserar jag på att hitta rutiner som funkar, övar mig på att vara social och utanför mina trygga väggar. Det är så spännande, dethär livet.

Sommarlovet 2018

Så är sista sommarlovsdagen här för denna gång. Jag och Nathaniel har levt sommarlov i hela 2 månader, senaste 2 veckorna ute på sommarstugan med mina föräldrar och mina syskon och lilla systerdottern. Jag har levt ett helt annat liv denna sommar än ifjol. Så härligt. Och besvärligt – med dendär livsbalansen. Så svårt att ta det tillräckligt lugnt och inte för långsamt. Jag har tillat om det förut och det lär sägas igen, hur ska jag lära mig att göra lagom men leva fullt ut?

Min terapi är igång igen efter 4 veckors paus. Pratade förstås mycket om sommarens utmaningar och det slog mig bara att jag trots allt svårt vi pratade om så kan jag ändå säga att jag har haft en av mina bästa somrar, tänk att det kan få vara så. Jag hoppas ju förstås att ångesten, tröttheten och smärtorna ska bli allt mindre, men det GÅR att leva med det också – så länge jag inte glömmer mina egna behov.

Dagis börjar alltså igen imorgon för Nathaniel. Jag bråttas med ett samvete som menar att han nog borde få vara hemma ännu, det är ju så varmt och han har det så skönt och jag är ju bara hemma. Psykologen rynkade pannan och sa “bara hemma”? Det är nu jag ska få tid att leva mitt i ångesten och jobba bort säkerhetsbeteenden. Leva kvar i obehaget tills det ebbar ut. Öva öva öva på att klara av saker som känns för stora. Utan säkerheterna som jag så lätt tar till. Här behövs en hel del arbete, och en hel del ostörda timmar. Vardagslivet får sakta börja formas.

Mera depression

Jag känner mig deprimerad idag igen. Har tänkt jag är lite deppig bara, att det går om efter nån timme eller så, men så enkelt var det nog inte denhär gången. Jag har depressionsdiagnos, inget nytt under solen med det, men jag har haft väldigt lite symtom på just det de senaste veckorna och tycker det känns taskigt att prata om depression om det bara råkar vara en deppig dag. Nå, sen igen vill jag inte släta ut mina rynkor i mötet med andras släta pannor, så nu säger jag det bara, jag känner mig deprimerad.

Hur det känns? Kroppen är tung. Huvudet kopplar inte. Allt är meningslöst och riktigt tråkigt. Det känns som om hjärtat inte orkar kämpa mer, som om andetagen är svåra att hitta. Det är skittungt. Det är alldeles för svårt att i ord försöka beskriva. Trögflytande gammal sirap som man liksom måste tvinga ut i stora tjocka klumpar. Orkar inte prata. Vill inte ens. Vill inget. Gah.

Jag har till och från kämpat med lindriga depressionssymtom, det har aldrig varit allvarligt ur den synvinkeln. Men alltså det ÄR obehagligt att plötsligt bara känna att jaha, nu va e färdit. Får ta till alla krafter för att hitta någon ljusglimt. För att försöka hitta någon väg vidare. Att stanna i depressionskänslan vill jag inte, vågar jag inte.

Idag räddade min läxa från psykologen mig. Daglig promenad. Jag tvingade mig själv att gå ut och gå. Inte försvann tomheten, men plötsligt kunde jag le lite och läsa lite i en bok. Skönare kväll än att tro jag är ett hopplöst fall och aldrig kommer vidare.

He om he. Få se hur länge vi ska gräva runt i denhär gropen.

Om strand och depression

Jag har fått leva lite strandliv idag, och det gjorde så gott för min själ.

Jag har haft 2 ångestfyllda dagar och vaknade alldeles nerdeppad. Försökte fokusera på annat idag, fick sova en timme för sonen var också trött på em, gjorde avslappningsövning och löste sudokun. Tills jag tänkte bli galen. Inget hjälpte. Jag är lite av en quickfix addict, och det är så svårt för mig att bara vänta ut ångesten, att låta deppigheten vara så deppig den råkar vara. Jag är rädd för obehagliga känslor och vill bort bort bort. I terapin försöker min tålmodige terapeut lära mig att stanna i känslan och låta den vara vad den är. Låta känslan hänga med. ATT det är svårt!!

Blev dock så trött på deppigheten här att jag bestämde mig för att den får komma med till stranden. Det gjorde den, men försvann i takt med att jag byggde sandslott med min son. Simmade sedan länge och livslusten hittade tillbaka.

Ibland får jag starka depressionssyntom, som idag, men de är nuförtiden tack och lov ganska kortvariga och inte alls regelbundna. För ett år sedan var de allra flesta dagar mörkgrå och tunga, jag minns så väl. Jag var så rädd att aldrig hitta mig sjäv igen. Lite i taget kommer jag fram nu, och det gott folk är en spännande resa.

Som sagt, stranden. Den gjorde gott för min själ.

Öppnar kranen

Vad denhär sommaren levererar. Jag har redan njutit så mycket, och det är kanske det viktigaste med sommaren för mig. Förra sommaren var det inte många stunder jag klarade av att njuta av, allt var välpaketerat i ångest och vånda. Endast blod, svett och tårar. Solens strålar sved i ögonen, och fågelkvitter blandat med barnstoj och vuxna som pratade medan dom hackar en somrig sallad – det gjorde min stackars hjärna så arma trött. Allt bara snurrade, varje intryck var för mycket.

Nu är jag i något slags brytningsskede där jag kollar hur pass mycket jag klarar av att ta in. Jag har ingen aning om vad som är för mycket. Eller vad som är för lite. Det är bara att testa sig fram. I sommar är jag hemma-mamma. Jag tror det är första gången i Nathaniels lilla liv som jag faktiskt njuter av att få vara tillsammans, bara vi. Det är stort och det känns så bra.

När man inget orkar är det svårt att känna att man duger – även om man i någon mån förstår att det inte hänger på vad man gör, så känner man sig ganska asig när man inte orkar med eget barn, egen matlagning, egen hygien osv. Det är toksvårt att duga i egna ögon och omöjligt att inte mäta sig i andras möjliga tankar. Men för mig är dethär något som äntligen är mera dåtid än nutid. Just nu ser mina ögon en väldigt härlig Ida som jag gärna låter finnas, som jag uppskattar och som jag äntligen börjar orka ta hand om. Jag har så många tankar om dethär att jag får återkomma.. just nu ska jag njuta av en sommarkväll med goda vänner, tänk att livet bjuder på sådana stunder nuförtiden!!

Hos psykologen

Hade psykologbesök på agendan i måndags. Sedan jag började hos henne i januari har det gått uppuppuppupp. Men här i mitten på maj kände jag oh-ouh, och har varit lite “bakis” nu i snart 2 veckor. Så i måndags pratade vi mycket om det, hur bakslag känns och hur jag reagerar, och varför ser jag det ens som ett bakslag? Hon menade att också friska människor behöver balans – efter aktiva perioder kommer lugna perioder. Att känna sig sliten och ta en lugn vecka behöver inte ses som ett bakslag, det är bara livet. Say whaaaat. Jag har aldrig tänkt på det så, har en tydlig bild av de flesta friska personer som duracellkaniner. Ni gör ju hela tiden. Vadå lugna veckor? Vem har ens tid med lugna veckor, förutom vi som har tvingats stoppa hela ekorrhjulet? Men tydligen finns det alltså människor som har kommit längre, och blandar aktiva perioder med lugna dagar och veckor, för att orka. Nu i vår har jag varit superaktiv, jag skulle påstå att jag har ökat aktivitet med 100 % jämfört med 12 månader bakåt. Jag har slarvat med återhämtningen, jag har liksom trott att nu orkar jag mera betyder att jag inte har lika stort behov av återhämtning, men det är ju faktiskt tvärtom.. så det får jag försöka få in nu i balansgången, återhämtning.

Jag har med andra ord haft en lugn vecka, bara gjort avslappningsövningar, vardagssysslor här hemma och korta promenader. Det är inte så bara, men jag har lurat mig själv och förminskat allt det jag nuförtiden orkar. Så, i måndags påminde psykologen mig om att jag tidigare inte gjorde något av det som jag nu gör på en lugn vecka. Det är stort att jag lagar mat, städar kök, tvättar kläder, promenerar, handlar. Och det tar ännu krafter, det kräver mitt fulla fokus och ofta innebär det någon sorts kamp med ångest – då behöver kroppen få slappna av och känna trygghet för att orka igen, det är egentligen logiskt, men svårt att leva efter.

Migrän

Vi avslutade den svajiga veckan med ett 18-timmars migränpass. På inga sätt med flaggan i topp, men det gör mig inget. Jag är så lättad att migränen har släppt och att jag igen kan ha öppna ögon och röra kroppen utan att tro att jag går sönder. Kommande vecka har alla möjligheter att vara bättre, det ser vi fram emot..!