Hur ska ni bemöta oss?

Jag har efter 2 månader hittat mitt anteckningsblock, så vi kör direkt va? Med tanke på senaste blogginlägg fortsätter jag gärna och funderar på hur man kan bemöta personer med psykisk ohälsa. Ni var flera som undrade – här kommer nu två olika sidor av myntet. För dels handlar det inte så mycket om dig hur du bemöter, och dels handlar det mycket om dig, hur du bemöter. Men om vi tar det från början och vad jag behövde då…

Psykisk ohälsa börjar knappast plötsligt, men, jag blev tagen på sängen. Jag trodde aldrig jag var en “sån”. Jag började med att skämmas. Det är nog en ganska vanlig reaktion, jag tror och ser små tecken på att det håller på och ändrar, för att folk har börjat prata öppet om sina kamper. Åtminstone mer än tidigare. Men, jag bar på en stor skam över att ha ångest, depression och utmattning nerskrivet på papper framför mig. Det var en kamp jag gömde för de allra flesta. Hoppades att det skulle vara kortvarigt. Att jag kunde “vara borta” en stund och sedan komma tillbaka som förut. Så blev det inte, tack och lov vågar jag till och med säga.

I skedet när jag började dra mig undan skulle jag ha behövt en vän som skulle ha kommit trots att jag sa nej. Inte alla. Och inte vemsomhelst. Men, en nära vän som skulle ha satt sig i min soffa och frågat mig hur jag mår, vad som händer. Säga att hon märker att allt inte är okej och att vi kan prata om det om jag vill. Jag sopade allt under mattan, och tyvärr hade jag ingen som kom till mig. Jag förstår i efterhand att det inte är lätt, och jag vet ju att jag trodde att jag inte ville träffa någon, men man får nog vara lite påstridig och visa att man bryr sig om sin vän som plötsligt försvinner eller börjar bete sig annorlunda. Man har rätt till det, och jag skulle vilja påstå att man också har ett sånt ansvar som vän. Man får liksom vara ärlig, man får vara orolig och man får visa det. Är oron obefogad så tror jag inte att någon tar illa upp, utan resultatet blir oftast att man känner sig sedd och älskad, o va e nu betär än he?

Det är kanske det allra viktigaste. Inget annat spelar så stor roll, men att veta att du finns där också nu, mitt i stormen, att vi kan träffas på mina villkor och att du inte tröttnar på mig betyder allt. Man blir liksom lite skör och tror plötsligt att ingen orkar lyssna på mig och ingen bryr sig och ingen behöver mig längre. Vi behöver INTE bli utdragna på dansgolv, eller komma med på fest eller “ta oss i kragen och träffa folk så mår du bättre”. Det är inte sant. Däremot kan du gärna köpa bullar och komma in en sväng, laga mat och sätta i min frys, fråga om jag vill komma med på loppis eller om det är lättare att träffas hemma. Socialt umgänge behöver man också när man mår dåligt, men när man mår så dåligt att man knappt orkar duscha, är det viktigt att de som besöker inte är så långrandiga – en timme räcker bra, och att alla krav på att det ska vara städat och att man ska bjuda på något går bort. man kan enkelt fråga vill du prata? Ibland vill vi gärna prata om det som stör och oroar, men ibland vill vi bara pausa en stund och höra om roligheter och senaste skvallret. Inte för att vi ska skvallra, men kvinnfolk ni vet. Vi behöver veta det senaste, så är det bara. 😉

Jag vill ge 2 exempel på bemötande jag har fått som har bosatt sig i mitt hjärta.
Jag har en vän som kom in i mitt liv när jag redan hade börjat må dåligt. Hon är idag en av mina närmaste vänner och en av dom få som verkligen vet hur jag mår på alla områden. Anyway, i begynnelsen av vår vänskap så åkte hon iväg på lärjungaskola och jag grät. Hehe. Why oh why skulle hon försvinna som jag vågade vara mig själv med? En dag plingade det på dörren ( jag i full ångest vågade inte öppna dörren och började höra hur någon försökte tråtta in något i postfacket (?)) Postmannen fick in det halvvägs, ringde på dörren igen och gick. Det var något rött. Fatta att när jag öppnade det fanns det kuvert i överflöd, med uppmuntrande kort, goda recept, små uppgifter att göra.. och jag skulle öppna ett närhelst andan föll på. Vissa dagar öppnade jag 5. Andra inget. Jag grät många gånger. Vilken kärlek. Vilken vän. Jag fattar att det är spektakulärt och inget som vemsomhelst gör, men man kan skriva ett brev! Är det svårt att prata så skriv. Kanske öppnar det upp för nya samtal och djupare vänskap.

Sedan har vi en annan vän, som är 40 år äldre än jag. Men en så enkel grej som att hon är noga med att hon inte är för långa stunder och har med sig något ätbart åt sig själv och mig gör att det är jättelätt för mig att säga JA när hon frågar om hon får komma på besök. Hon säger ofta, nu sätter jag på kaffe! Och så kokar hon kaffe åt sig utan att jag måste göra något. Simple as that.

Alla är ju inte i så dåligt skick att de bara ligger hemma, om ni funderar på hur ni ska möta dem som ni möter på stan och redan vet att mår dåligt så säger jag bara sluta fundera. Möt dem som er vän. Vill man kan bjuda på en kaffe och fråga hur det går, vill man inte kan man bara säga hej och le, klapp på axeln eller en kram. Alltså det är INGA konstigheter. Jag är vanlig. Är det konstigt för er som är “friska” är möta oss som kämpar? Vågar ni svara på det? 😀 Alltså alla människor har olika kamper, och det är bara så det är.

Sedan andra sidan av myntet då, där det mera handlar om mig än om dig. Om mig som har ångest, eller depression. Jag skrev om det i förra inlägget, där kan ni också läsa.. men så länge jag inte vågar låta människor bry sig om mig, så kommer det att kännas som att jag är ensammast i hela världen. Som att ingen fattar något, och som att jag inte vill träffa någon för det tar så mycket energi. Japp, det tar sjukt mycket energi att sitta med masken på. Att vara glad fast man vill gråta och skrika. Släpp stoltheten och våga var dig själv. Det är faktiskt så att så länge jag håller fast vid att sopa under mattan, så kommer det vara jättesvårt för er andra att bemöta mig på ett sätt som jag uppskattar, för jag kommer att tolka det mesta negativt och springa undan dig i minimani för det är så jobbigt att träffas. True story. Med det sagt, så ge inte upp om mig ( jag skriver för alla kämpande ). Fortsätt möta mig och låt mig inte bara sopa, fråga ärligt hur jag mår. Hur det går. Låt mig veta att jag ryms med som jag är.

 

 

Påsken 2018

I helgen var det påsk. Med fokus på Jesus och choklad. Bra kombo. Vi har varit i kyrkan på påskfestival, EC18. Ifjol var vi också där, på ett möte. Den dagen och dess tankar kan ni läsa om här : Tårar stärker ryggraden , och andra tankar om kyrka och ångest hittar ni här: Om att ha ångest i kyrkan. I år var vi där torsdag till söndag. Alltså varje dag. Inte hela dagar. Men varje dag. Det är 100 % mer än jag förväntade mig. Jag är så glad att jag orkade. Så glad att jag längtade och ville. Fredagsmorgon när vi åkte dit sa vi i bilen ” tänk att vi är på samma sida, vi vill båda hit just nu”. Oftast när vi ska till kyrkan är det en av oss som vill och en annan som inte vill. Vi brukar turas om. Men nu längtade vi båda. Också Nathaniel ville vara med i kyrkan, kanske mest för att han fick packa med sig matsäck och köpa påskägg i kyrkan… men ändå.

Vet ni vad som gjorde hela skillnaden? För mig? Jag hade ingen mask att sätta på mig. Jag behövde inte verka glad och som att jag mår bra. Ja – jag mår bättre nu än för ett år sedan, och är riktigt glad mellan varven. Men, ångesten var inget jag behövde gömma. Att det är jobbigt för mig, det var plötsligt okej att andra märkte. Jag har under året som gått sedan senaste påsk pratat öppet om hur jag mår med flera i min kyrka, de vet om min kamp. Inte alla förstås, men många fler än förra påsken. Att få ta emot deras uppmuntrande kramar och blickar och hej! var så härligt. De har inte ändrat sig, vänligen observera det. Eller jaja, säkert har de ändrat sig på något sätt på ett år, men jag menar i deras bemötande mot mig är de ganska likadana, skillnaden är att jag inte har upprest någon mur mellan oss. Jag är jag och det räcker bra. Jag kan med öppen och längtande själ ta emot deras omsorg och kärlek, det är ju hela skillnaden. Jag trodde länge att människor inte fattar något, hur jag mår, att jag bara vill vara ifred. Men, i påsk märkte jag att det är ju jag som inte har låtit dem fatta något. Nu när de vet så finns det både förståelse och acceptans, det finns öppna famnar och tårar att dela.

Ett möte berördes jag starkt av predikan och grät som ett litet barn innan mötet var slut. Förebedjarna var framme och mitt hjärta dunkade på ett välbekant sätt, det dunkar alltid så där när Jesus manar mig att göra något. Jag hulkade från sista bänken i salen fram till en vän som känner min kamp och hon fick lägga sina händer på mig och be med mig. Det var så befriande bara att veta att hon vet. Att det fanns händer för mig där jag inte behövde vända och vrida på ord och känslor, för jag har redan visat vad som finns inne i mig.

Jag har redan vetat det ett tag, men det blir bara tydligare – nyckeln till helande är ärlighet och att vara sig själv. Att dela bördan med andra och låta dem bära när jag själv inte orkar ta ett steg till. Inte är det lätt. Jag har ännu långt kvar, men jag har också hela livet på mig att öva. Huvudsaken är att vi börjar riva murarna, och fortsätter.

Stora känslor i liten kropp

Vår son börjar sakteliga kunna sätta ord på sina känslor och det ger ibland upphov till ganska roliga situationer. Jag försöker bekräfta och berätta att det inte är farligt att känna obehagliga känslor, och vill gärna att han alltid ska vilja berätta hur det känns i honom. Jag har själv haft svårt för det, har ännu, och det är så bortkastat med viktiga stunder att bara ta sig i kragen hela tiden. Jag önskar att det alltid ska finnas utrymme hos oss att känna och samtala. Jag vill gärna förbjuda ta-dig-i-kragen fenomenet hemma hos oss. Nåväl, iom flytten och många sjukveckor så har det varit jobbigt för Nathaniel att vi skiljs åt om morgnarna, jag har märkt det och sagt att det gör inget att det är jobbigt, det får vara det. I några dagar nu har han själv sagt “mamma, det känns så jobbigt då du far från dagis” och jag har fortsatt att säga att det är okej och att det inte är farligt.

Ikväll när jag skulle natta honom hörde jag en liten ängslig röst i mörkret som sa “mamma det var så tråkigt idag då du for från dagis” – jag frågade då om det finns något vi kan göra för att det ska vara bättre på morgnarna på dagis.. jåå, sa han. ” vi kan köpa paket” heh. Jonej. Den gubben gick inte.

Vi har en pojke som är en känslig själ och det är ofta jättesvårt att veta hur mycket man ska pusha och hur mycket man ska hjälpa. Men, kanske att det ändå mest handlar om att bekräfta och hjälpa honom att hitta trygghet i den han är och att det räcker. Att uppfostra barn är ingen lätt grej alltså.

Hej vardag!

Idag är första gången sedan flyttlasset gick som jag sätter mig ner vid datorn. Man skulle försiktigt kunna påstå att de senaste 2 månaderna har varit extremt intensiva. De stunder som har funnits för mig själv har liksom gått till att duscha, ta korta promenader, tupplura och träffa någon vän nu och då. Under de 7 år vi har varit gifta är dethär den värsta sjukdomsperioden. Det har varit bara nöd och ingen lust. Den här veckan är första veckan sedan 4.2.2018 som vi alla är helt friska (..nåja, maken ännu på antibiotika..) på samma gång. Det har varit så sjukt tungt. Irriterande. Hostor som har varit evighetslånga. 39 graders feber på oss alla, i flera dagar. Snor ner till knävecken. Spyor här och spyor där. Tvättmaskin efter tvättmaskin. Mitt i allt dethär blev dessutom min make uppsagd från arbetet (husbyggare….) och jag fick plötsligt meddelande om att jag inte kan lyfta arbetsmarknadsstöd utan att börja aktivera mig mera. Dessutom har vi ju köpt radhuslägenhet, och meningen var ju liksom att dessa månader skulle gå till inredning, fylla skåp och organisera kaoset. Nå, vi vet att soffan är mjuk och skön att spendera fast hela dagar i. Vi vet att diskmaskin räcker åt oss, det är en mindre modell än normala, så jag var orolig att det skulle bli diskprojekt nu som då i detta hus, men icke. Den rymmer nästan mera än den stora vi hade på förra stället. Vi har ett system för hur vi gör när någon spyr ner bäddmadrasser i vårt nya hem och vi vet var det torkar snabbast när man tvättar sånadär omöjliga grejer.  Men nu. Må vårsolen komma med hälsa och livskraft. Och ork att hålla på med FPA.. heh.

I flyttrumban har min anteckningsbok kommit bort. Den där jag har funderat på era frågor och försökt strukturera kommande blogginlägg. Den gömmer sig säkert i någon ouppackad låda.. och tills dess får frågorna fortsätta hänga i luften. Men syöööta va glad jag är att börja hinna skriva igen! Det ger glädje och sinnesro att få knappra på tangenterna och få ut lite av alla de tankar som trängs om utrymme. Äntligen kanske det ska bli någon sorts vardag här. Tjoho tjohej!

Hjälp oss som slåss med FPA

Alltså det är så tokigt i vårt välfärdssamhälle. Var är Robin Hood när man behöver honom som mest? De rika får fortsätta leva på sina framgångar och får mera nästan bara genom att knäppa fingrarna. De fattiga och/eller sjuka får det bara svårare, allt tas ifrån oss. Senaste dagarna har ja läst så många klagomål på FPA, och människor har blivit nekade sjukdagpenningar trots läkarintyg på arbetsoförmåga. Jag blev igår sjukkriven för 3 månader framåt, och ska ansöka om sjukdagpenning än en gång. Jag drar mig för att göra det. Jag vägrar få ett nekande svar på grund av att FPA:s “experter” anser att jag kan arbeta, trots att de aldrig har träffat mig, de samtalar inte ens med den läkare som har skrivit intyget där det tydligt står att jag av olika orsaker inte kan arbeta.

Nu gott folk, ska ni skriva under två medborgarinitiativ, så att vi som jobbar heltid med att slåss mot FPA, kan slappna av.

Det första initiativet handlar om att man vill frånta rätten av folkpensionsanstaltens och pensionsförsäkringsbolagens läkare att ge avslag utan att ens ha träffat patienten i fråga.

Det andra medborgarinitiativet går ut på att ersätta folkpensionsanstaltens läkare med patientens egen läkare.

https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2745

https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2787

Skriv nu under, meddela alla era vänner och familjemedlemmar. Vi är sååå många som blir slaktade av fpa, och själva kan vi inte göra något åt det. Tack för hjälpen!!

Slagna hjältar

Jaa-aa. Senaste vecka har vi fallit som käglor, en efter en. Vi har spytt. Vi har haft hög feber. Vissa av oss har ännu. Vi hostar lungorna ur oss och hjärnorna har sprängts i småbitar. Värsta flunssan ever. Ännu får vi så lov att vara isolerade, bara snabba vändor in i bybutiken, och försöka låta bli att hosta medan vi är där. Helt sjuk vad sjuk man kan bli. Totalt utslagna.

Som om det inte är tillräckligt har arbetslöshetsbyrån kommit med sin aktiveringsmodell – vilket i mitt fall betyder att jag måste börja slåss med byråkratin igen. So not up for it, men det måste göras. Har träffat en socialabetare idag och vet i alla fall vad första steget är – ska försöka få sjukdagpenning igen.

Och inte räcker det heller till. Min man blev uppsagd för några veckor sedan, och har nu arbetat sin sista dag på vårt favoritföretag. Det är såhär att vara husbyggare, tar projekten slut så kan man inte göra så mycket annat än söka sig vidare, men dethär kom så olämpligt. Som att det någon gång är lämpligt att mista jobbet, men vi har ju just köpt vårt hem.. vi behöver iaf ha en inkomst att leva på. Vi får bara tro att det löser sig på ett eller annat sätt. Vår Gud är trofast.

Man ska inte ropa hej osv..

Vaknade imorse till glagosång från vår yngsta familjemedlem. Hastigt blev han varm och tydligen är vi inte alls ute på andra sidan. Som högst har han varit uppe i 39,7.. han har hittills kastat upp 5 gånger. Eller 6? Håller på och tappar räkningen. Vi har duschat och tvättat, druckit och trugat med allt världens som bara kunde gå ner i stackars lilla magen. Byte av lakan pågång, förstås spydde han ner vår säng innan jag riktigt var med på dagens program.. alltså bläää. Buhuuu. Nu är god tid för uppmuntran av alla de slag. Tack och lov för ledig fredag för mannens del, jag behöver inte klara mig ensam mer denna vecka. Det som är bra är att jag brukar orka okej medan det är intensivt.. sedan kraschar jag. Orkar gärna vara gosig och trösta så länge det behövs hos lilleman. Kraschar ogärna.. men ska det kraschas tar jag det hellre när sonen är frisk och jag har möjlighet till lugn och ro. Jag hoppas spyendet har tänkt sluta nu och att febern vandrar neråt. I skrivande stund sover han äntligen, han har haft så sjukt i magen att han inte ens har hittat sömnen idag.. men nu så. Bara vi sku få något att hållas i honom börjar det väl vända..