En liten sammanfattning och blick framåt

År 2018 gick till historien som året då ljuset kikade in igen. Tillfrisknandets år. Det har funnits stunder som jag har mått så bra att jag knappt har kunnat tro på det, och ungefär lika många stunder då det har känts som att all terapi och kamp är förgäves. Jag kommer ju aldrig ur dethär. Ur det är vi inte nej, men framåt har vi absolut kommit. Målet, just nu iaf, är inte att komma ur det (klart vi hoppas på total frihet i något skede!), vi siktar på att få in så mycket liv enligt vår kapacitet. Att inte låta tankevärld hindra mig från att leva det liv jag vill. Lättare sagt än gjort.

Dagarna just nu går ut på att klara av diverse uppgifter som jag får i läxa varje vecka vid terapin. Dagliga promenader, loppisrundor, stadsbesök, simhallsbesök, dammsugning.. Vi försöker öka på aktivitetsnivån så att jag skulle märka att jag nog orkar. Ännu år det nog spända käkar och utmattade kvällar, en hel del ångest och flera panikattacker per månad.. Kroppen och hjärnan reagerar direkt jag går utanför min lilla trygghetslåda som jag tyvärr har skapat åt mig själv under tidigare ångestår. Skitjobbigt är vad det är!! Men. Jag minns ju hur det var tidigare. Hur panikattackerna var det normala. Hur ångesten stal flera timmar per dag. Så. Skitjobbigt några gånger i veckan klarar jag av.

2019 hoppas vi kommer behandla oss ödmjukt och försiktigt. Ge rum för själslig vila och inre frid. Kanske är det mycket begärt, men våra kanter har slipats och slipats och slipats, nu skulle det sitta fint med levande vatten och regn. Vi tror på det. Hoppas på det. Lever det.

Om att baka bröd

Jag har bakat bröd denna vecka. Två gånger. Och det har varit så skönt. Tagit så länge. Jag märker allt oftare hur mycket jag njuter av att låta saker ta tid. Vem sku ha trott. Nå ingen.

Jag har alltid haft bråttom i livet. Allt ska hända snabbt och effektivt. Så skönt då med brödbak. Där man tvingas vänta på degen. Vänta på ugnen. Tid för paus och att välja någon snajsig sång att lyssna på.

Senast idag har jag också stått och halvropat “men lyssna på miggggg, vi har bråttom! Kan du skynda? Vet du ens va skynda betyder???” i enorm frustration och antagligen stort stresspåslag för min stackars kropp. Man kan påstå att jag har en bit att gå, att bråttom ännu stjäl stunder som kunde vara fina, men hej, ett steg i taget. Vi jobbar på det. T.ex genom att baka ett bröd.

När det brister

Det var den tunna isen.. Den gav vika redan. I torsdags. På körövning igen. Jag lever ännu i svallvågor av dendär känslotsunamin. Idag är det söndag. 4de dagen alltså. Det är verkligen länge sedan det har varit såhär ångestfyllt. Antar det är något att hurra över egentligen, tänk att jag tidigare levde såhär vecka efter vecka. Men ändå, DET SUGER. Jag blir så ledsen och arg. Jag är ständigt på min vakt och det är omöjligt att stoppa. Jag har fått verktyg från terapin och har ganska bra kunnat hålla ångesten på avstånd senaste tiden, men nu kom det ett “nytt symtom” och där är jag helt oskyddad.

Det brände till i huvudet och började trycka på. Spred sig som elektricitet i ena kroppshalvan. I tanken var jag redan påväg till sjukhus. Jag var säker på att jag hade en stroke. Det är pinsamt att erkänna det. Svårt att skriva om. Men vid dethär laget har jag lärt mig att det är det ända sättet att komma vidare. Alla kort på bordet. Kanske någon känner igen sig. Jag hade aldrig känt något liknande och då blir alltid reaktionen “nu, nu är det på riktigt. Tänk om det inte är ångest” och så snabbt är jag tillbaka på besök i ångesthelvetet som var mitt liv i flera år. Gränsen är osynlig, så nära. Alltid bara en tanke ifrån.

Jag har på senare tid lärt mig om mig själv att jag tror att bara man är försiktig i livet så minskar risken att drabbas av sjukdom och smärta. Jag tror av någon anledning att jag kan ha kontroll över dessa saker. Att om jag bara är tillräckligt alert så hinner jag få hjälp i tid, om jag inte tar i så hårt så triggar jag inget att hända. Fattar ni hur sjukt det tar att leva såhär? Min hjärna skriker efter lugn och ro. Tillit. Jag vill leva utan att fundera på om kroppen håller. Jag vill njuta av varje stund och sluta vänta på katastrof. Bara ha tillit till att livet rullar på så länge det ska. Inte grubbla över symtom och tänk om. Jag vill släppa kontrollen och LEVA.

Att ha fått ha dagar där jag inte har ägnat kroppen en tanke har varit så skönt. Men det har också gjort att fallen blir hårda. Förr eller senare faller väl alla. Det är så det funkar. Inget liv är spikrakt. Inget liv kommer utan överraskningar. Jag har bara så svårt att acceptera att det gäller mig också.

Läget?

För tillfället känns det som om jag går på tunn is. Det håller ännu, men jag vet inte om eller när det brakar. Vet inte vad som finns på andra sidan, om jag någonsin kommer över. Jobbig feelis dethär. Undrar om jag någonsin igen kommer ta stora säkra steg utan att fundera på underlaget. Undrar om jag ens vill det egentligen? Kanske att tunna isen håller mig ödmjuk och tvingar mig att lita på Någon som är större än mig själv. Släppa kontrollen och fortsätta ta ett steg i taget. Ännu är jag inte där jag vågar kliva ut i full förtröstan, ber och hoppas att jag kan få uppleva det, snart. Inser i samma veva att det kanske är det jag övar på just nu. Antar att stora säkra steg på underlag man inte behöver fundera på inte leder så värst långt i just förtröstan. Så, fortsätter väl här då, med små och osäkra steg, men blicken vill jag lyfta, om och om igen, tills jag vågar dansa, på tunn is.

En rejäl ångestattack

På min ena safespot. På körövningen ikväll slog det till. Där brukar jag nuförtiden inte alls ha obehag, jag brukar i regel njuta och åka därifrån gladare än när jag kom. Men idag for ångestnivåerna till skyarna. Jag vet precis varför. Åtminstone så bottnar den i att jag såg en kort video imorse om en strokedrabbad person. Jag vet att jag reagerar på sånt, men vill heller inte undvika att titta. Jag har fått övningar att göra när jag vet att jag utsätts för triggers, men jag gjorde dem inte idag. Av någon anledning lät jag obehaget börja gro, var inte helt medveten om det själv före yrseln slog till ikväll. Det blev ostadigt på fötterna, tjockt i halsen, svettigt. Pulsen gick på i hård fart och det blev svårt att fokusera blicken. Så asigt. Det var länge sen det var en så tydlig attack. Jag tenderar glömma hur äckligt det är mellan varven. Tänk att kroppen fungerar så. I bilen påväg hem så slog det mig bara att tänk att det här var mitt normalläge förr. Jag hade samma urkfeelis konstant. Aldrig något annat än extremt obehag för precis allt. Ikväll besöker jag känslan lite, men tror och hoppas på att den är över redan innan jag lägger mig för natten. Hang i there, fellow ångestkompisar. ❤

Här igen.

Så sitter jag här med yrsel igen. Har haft svagare dagar och det tycks fortsätta så ännu. Jag gillar ju att skylla på att jag har gjort för mycket, min terapeut tycker det är fel synsätt men allt pekar ju på det. Jag mår alltid som sämst efter mera program än jag är van vid. Jag förstår att det inte håller att aldrig försöka öka aktivitetsnivån, och att i början reagerar kroppen säkert precis så som jag känner att den gör. Tar en stund att vänja sig liksom. Men hur vet man hur länge man ska pusha sig själv? Jag vägrar pusha mig närmare väggen, och ändå tvingas jag dagligen riskera att falla bakåt. Blir trött av bara tanken. Fattar inte hur jag någonsin ska komma så långt fram att jag klarar mig på ett arbete.

Visst har det gått framåt massor senaste året. Jag gör så mycket som jag inte ens kunde hoppas på ifjol. Men ändå är det så lång väg kvar, och FPA flåsar i nacken med att jag verkligen borde börja göra något. Det stressar, och stressen gör att kroppen slår knut. Vilket i sin tur gör att jag sitter här igen. Med yrsel. Efter några svagare dagar. Försöker hitta lufthål och något stadigt att stå på, men håller sällan länge.

Hur deprimerad får man vara som mamma? del 2

Jag blev mamma som 23-åring. Ungt, men så efterlängtat. Jag har alltid velat ha egna barn. Jag älskar barn. Som 23-åring hade jag redan testat 3 olika terapeuter varav NOLL kunde hjälpa mig. Jag visste inte riktigt själv vad jag skulle tro om mina diagnoser (utmattningssyndrom, depression) och både trodde och hoppades att det skulle försvinna med tiden. Jag hade varit sjukskriven nästan ett år när jag blev gravid. Sjukskriven från mina studier. Planen var aldrig att bli sjukskriven så jag orkar vara gravid, men i takt med att sjukskrivningsveckorna rullade på blev måendet bättre och vi vågade börja hoppas att det skulle gå. Att jag skulle klara av att vara gravid, både psykiskt och fysiskt. I början på september 2012 återgick jag till studierna, och vi fick ungefär samtidigt veta att jag var gravid. Stor skräck från min sida, om jag ska vara helt ärlig. Jag var livrädd. Men, i takt med att rådgivningsbesöken började rulla på så slappnade jag av och jag fick må riktigt bra under graviditeten.

Skulle jag då ha vetat vad som låg framför skulle jag nog ha väntat lite till med mammablivandet. Tack och lov så vet man ju aldrig hur framtiden ser ut och vi vågade satsa, men med facit i hand skulle jag ha mått bättre av att reda ut denhär ångesthärvan och sedan bli mamma. Men som sagt, man vet ju aldrig någonting om framtiden, och lika bra är väl det. Jag hade ganska jobbiga panikångestattacker på BB efter förlossningen. Det är stor omställning för både kropp och knopp att föda ett barn. Jag hade förlorat mycket blod och klarade inte av att ens byta blöja på min nya bekantskap, ändå tvingades min man åka hem om kvällarna och jag och bebin grät ikapp. Nåväl, man vet så lite första gången och det är inget det löns att klå upp sig själv för. Anyways, vi hade lyckan att Quacey inte hittade något sommarjobb (han studerade svenska det året) så de första 3 månaderna var vi tillsammans alla 3. Så borde alla få börja familjelivet.

Ångesten och depressionen tog inte så stor plats det första året, det fanns i bakgrunden och kom till uttryck nu som då, men det var helt okej. Jag fann stor tröst i att få trösta och ta hand om. Jag sov så fort Nathaniel behagade slumra till (han var tyvärr ingen storsovare alls) och njöt av att amma och gosa. På grund av vår situation tvingades jag ut i arbetslivet redan när Nathaniel var 1 år och 3 månader, han började dagis. Min ångest steg till skyarna nästan genast och efter 3 månader på jobb var jag totalt urvriden. Blev sjukskriven och Nathaniel fortsatte på dagis, på den vägen är vi alltså ännu idag. En hemsk tanke egentligen, men voj että vad jag är tacksam att det har funnits alternativ som har gjort att det har funkat att jag har mått så dåligt som jag har gjort.

Eftersom Nathaniel var så liten när ångesten började påverka mig sådär mycket igen så har vi aldrig egentligen diskuterat varken ångest eller depression. Den har varit en del av livet och det är okej. Jag har ofta sagt att mamma orkar inte, eller mamma är trött – men när Nathaniel var ungefär 3 började han svara oss med att han inte orkar, så snabbt slutade jag använda mig av det uttrycket. Att inte orka är sällan hela sanningen, ofta finns det en ovilja också, och det är bättre att bara säga jag vill inte än jag orkar inte. Jag har gråtit mycket och försökt låta det vara en normal grej. Inget man behöver gömma och inget andra människor inte klarar av. Vi har spenderat många dagar och kvällar med mina föräldrar, ofta haft sällskap av någon för att jag har varit så orolig för att vara ensam med Nathaniel. Tagit hjälp där vi har kunnat liksom.

Nu är Nathaniel 5 år och börjar förstå mera. Vi märker på honom att jag mår bättre. Vi märker också att han förstås har påverkats av att jag har varit i så dåligt skick. Han älskar fortfarande att sitta och gosa med mamma, och jag älskar det. Varje dag får jag goseförfrågningar, och jag tror gosestunderna är lika viktiga för oss båda. Varje vecka åker jag till “tanten som hjälper mamma” och det är han okej med. Inga andra frågor, sedan då frågor börja komma så finns det svar. Det är inget jag oroar mig över. Jag har däremot ofta oroat mig för om jag traumatiserar honom. På riktigt. Att som mamma inte orka mata, leka, promenera, stå i lekparken, bada osv är så HÅRT. Det är riktigt rock bottom. MEN, han har en aktiv och intresserad pappa som har fått vara med på allt. Det är gott att få dela livet så, och jag är tacksam varje dag för att vi trots allt får ha det så fint tillsammans. Skulle nästan vilja påstå att Nathaniel har fått en ödmjuk rustning, av att ha det som vi har haft det.

Angående trauma eller ej så finns det inga försäkringar om att det inte skulle vara så. Alla haltar vi väl lite, på olika områden i livet, beroende på vilken slags barndom vi har haft. En sak vet jag, och det är att Nathaniel har stort försprång vad gäller att våga lyssna och agera på sig själv. För honom är ångest inget ovanligt eller pinsamt, att må dåligt är en del av livet och det är okej. Det är jobbigt, men okej. Det finns både glädje och kärlek som inte kan skuggas av hur vi mår – DET hoppas jag att vi får vara med och leva ut.

Här har ni chansen att fråga mera, om det intresserar. Der var svårt att samla tankarna till ett inlägg om det här, det spretar så fruktansvärt. Finns så mycket man kunde prata om.