Om att ha ångest i kyrkan

Igår var det söndag. I mitt snart 27-åriga liv har det funnits tider när söndagar med stor glädje har betytt kyrka. Älskade människor att träffa, få lovsjunga och ta del av undervisning om olika viktiga saker för livet som kristen. Det var aldrig någonsin perfekt, men det var hemma. 

Under denhär tiden mådde jag oförskämt bra. Det fanns inga hinder på någon väg, allt var slätt och brett i min ungdomliga värld. Jag hade många vänner, många personer att sitta med i kyrkbänken, många att tjäna med i lovsång, många att lyssna på och många att prata med. Fortfarande, inte alls perfekt, men hemma. 

Idag är söndagar inte alls lika med kyrka. Inte för att jag inte vill, men för att steget dit är så stort. För att alla hinder i hela världen har hopat sig framför mig (nää, så dåligt är det inte, men ni fattar), för att de släta vägarna har bytts ut mot snårig skog, för att de relationer som var lätta plötsligt har blivit ganska svåra. 

Jag skyller inte dethär på någon. Inte ens på mig själv. Livet slog mig i ansiktet, med full ångest och det som en gång var glatt blev ganska mörkt. Totalt oförberedd var jag, hade ingen aning om att kristna människor ens kunde må så dåligt som jag plötsligt gjorde. Jag skämdes ögonen ur mig i flera år, tills det här och där ploppade opp andra som mådde dåligt och jag sakta förstod att det inte är jag som har misslyckats med att vara Guds barn. Det är så ledsamt att det fanns en tid då jag faktiskt trodde det. 

Vi har ett ansvar som vi har glömt bort. Som är svårare än svårt och viktigare än viktigt. Att ta hand om de svaga. Att möta de sårade. Att trösta de som gråter. Det finns ingen quick fix, inte ens i kyrkan, men allt man behöver är en hand på en axel, någon som sitter brevid, någon som kramar, någon som kan och vågar och har tid att sitta i din soffa när ångesten tar tag i dig . För mig är det ännu svårt att gå till kyrkan och ha ångest. Jag vågar äntligen säga det högt, “jag har ångest” och behöver inte mera sätta på något leende som inte kommer från hjärtat och “dra nå bulla” om att jag har det bra. Om jag inte ler betyder det verkligen inte att jag inte tycker om att prata med dig, jag mår bara så dåligt ibland att leendet är långt borta. Det är okej att må dåligt, det vet jag att alla egentligen tycker – i alla fall om man frågar så svarar alla att det är okej, men så svårt att göra plats för illamående och veta hur man bemöter det. Jag sätter alltid på mig “nu-är-allt-bra-masken” när jag går utanför huset. Bara för att det är SÅ svårt att låta mig själv må dåligt inför andra. Man gör ju inte så… ?

Så nu tänkte jag som så, om jag gör mitt yttersta för att våga må dåligt mitt i kyrkan, mitt i butiken, mitt i kompislunchen.., så får vi alla öva – jag på att vara ärlig och inte skämmas, och du får öva på att bemöta någon som inte mår så bra. På så sätt kanske vi kan skapa i alla fall lite rum för alla som kämpar med att gå till kyrkan för att steget har blivit så stort. 

Min kyrka är inte perfekt, men den är fortfarande en plats jag vill kunna kalla hem. Vi bär alla på ryggsäckar med olika innehåll, kan vi inte börja våga öppna dem lite och dela också det som är svårt. Så viktigt att nästa generation får se att man kan komma till kyrkan också när allt har rasat och allt man känner sig som är en pöl av skam. Allt som behövs är öppna famnar och ögon som ser. Det är de bästa gångerna i kyrkan, när någon faktiskt ser mig. Inte av artighet men av kärlek. Vi vet alla skillnaden, och den gör hela skillnaden en sketen ångestsöndag i kyrkbänken. 

Våga öppna ögonen, våga öppna armarna och våga älska också de sårade. Vi är flera än vi tror. 

Dethär inlägget har inget slut. Jag kunde fortsätta länge till. Men nu slutar jag. Jag blir glad av tanken att jag får vara med och göra kyrkan lite mjukare mot de som redan är söndriga, och jag vet att det inte är lätt för någon, men svårt betyder inte att vi struntar i, svårt betyder det behöver vi jobba på. Nu.  

Med mycket kärlek, till perfekta operfekta sårade Guds barn. Vi är okej.