Idag på nyhetsmorgon pratades det plötsligt om hjärtstopp. 

1. Ja, jag ser nyhetsmorgon ibland. Då jag är vaken och inte har annat för mig tycker jag det trevligt sällskap. Tilde, Peter, Soraya, Jenny o Steffo in my heart liksom.
2. Jag hatar när det plötsligt kommer upp dylika diskussioner. Likadant med artiklar i tidningar som handlar om sjukdom och smärta. Har jag en svagare dag än vanligt är det SÅ.SVÅRT. att återhämta mig från det.
3. Hur gör ni andra när det bara flyger förbi er och ni går på som om inget har hänt? Jag är livrädd ganska ofta för att drabbas av speciellt sjukdomar då, dödliga sådana. 
4. Nu har jag äntligen haft många ångestfria dagar på raden och kunde ta hjärtstoppsdiskussionen med bara lite darr på ribban. Det påverkade varken hela mig eller hela dagen, stor vinst för mig! Men vet att skulle jag ha hört samma story bara för en vecka sedan skulle panikattackerna ha avlöst varandra. Hur kan man INTE oroa sig för att det ska hända?
5. Brukar säga åt mig själv att bara för att du idag har hört om en hjärtattack eller annan otrevlighet, så ökar det ju inte din risk att drabbas. Det är som det är. Du kanske lever hela livet utan problem, vad nyttar då oron till? Kanske drabbas du hårt av sjukdom någon gång, men fram tills det kan du vara glad och leva livet. Oron för det kommer inte att göra drabbningen mindre eller mera kontrollbar på något vis. Kommer knappast att njuta av att kunna säga åt mig själv “vad var det jag sa..” 
6. Nu är det sommarlov för hela slanten för denna familj. Älskar att vi ska vara lediga tillsammans och att jag ska få öva på att leva tillsammans med de som utmanar och älskar mig bäst. Egentligen är jag arbetslös med sjukintyg, och mannen är arbetslös, men vi väljer att hoppa på sonens sommarlov och njuta så billigt som möjligt. Jag tror jag behöver det för att få grepp om mig själv och kunna ta terapin så allvarligt som jag behöver. 
7. Vi grillade idag. Kanske det godaste jag har ätit i hela mitt liv. Livskvaliteten höjdes flera steg av att vi loppisfyndade en gasflaska och kunde börja använda vår bröllopsgrill. 6 år efter att vi fick den.. better late than never! SOM vi njuter av den nu!
8. Tänk att det ryms så många tankar i en kvinnohjärna. Min man hade slutat före punkterna ens började.

Idag har denna kvinna besiktat bilen. I sällskap of course, jag varken körde eller skötte snacket, men jag var med! Satt världsvant och drack te i min nya supersnygga orangea klänning som ger attityd till dagar där jag känns så liten. Sedan toppade jag den bravaden med ett lidlbesök för lite storhandling. Älskar att jag vågar gå där igen, med hjärtat i halsgropen nog.. men, älskar lidl. Fatta att vi kom ut med 2 superfulla pappersmatkassar, de är stora på lidl, för under hundringen. Nu beställer vi lite sommarväder så vi får börja grillagrillagrilllaaa! 

Egentligen är jag ganska dyster idag. Nerdeppad. Så tungt, detta liv. Men trots det har jag gjort ovan nämnda saker. Det var otänkbart för bara en månad sedan. Hurrraa för mina framsteg!

3 dygns undersökningen är över och jag mådde som en prinsessa. Försöker glädja mig över 3 superbra dagar i rad fyllda med saker jag inte brukar kunna prioritera att göra, som loppis och häng med vänner. Men suckar lite över att dedär hoppena och pauserna igen kom undan. Jag tänker ofta att jag lägger det i Guds händer. Om allt som oroar och stör. Det är där jag vill vara och där vill jag hemskt gärna att problemen ska hållas. Tror ni inte att jag roffar åt mig allt jag just satte dit ganska hastigt? Det blir någon sorts känsla av kontroll detdär ältandet. Som om jag bättre kan styra vad som händer om jag tänker genom alla tänk om, och förstås med fokus på alla negativa slutresultat. Men hallå? Som om jag ens vill ha kontrollen? Vad får mig att gång på gång sukta efter dendär kontrollen, när jag egentligen vill att någon annan sköter det jag inte ens vill tänka på. 

På tal om tänka på, idag hade jag ett andra möte med min nya terapeut, vi pratade om olika tänkesätt. Om svart och vitt. Katastroftankar. Måste och borde. Etiketter. Generalisering. Nu ska jag denhär veckan försöka fånga de tankarna som påverkar mig negativt. Och bena ur dem. Läsa lusen av dem. Till sist ska jag komma på en alternativ tanke där utgångspunkten är positiv. Vi påbörjar härmed vägarbete i Ida Nelsons hjärna. Vi ska trampa upp nya stigar, asfaltera om, bygga nya omfartsvägar och nya vägskäl. Nya stoppmärken och busshållplatser. Det är inget litet projekt dethär. Jag bävar lite. För orken. Motivationen. Men ser framemot att det som nu är panik och kaos ska få bli natursköna områden. Vi håller tummarna och ber böner för att det ska hjälpa och föra framåt. 

Bara ti ta på arbetshjälmen och köra på då!

Har en manick på mig över helgen som mäter hjärtats aktivitet. Främst för att bevisa åt mig att alla känningar jag har är ofarliga. Nå, tror ni inte att jag mår förträffligt bra? Jag har med flit gjort för mycket både fredag och lördag, för att få hjärtklappningar. För att bli yr. För att få rytmstörningar. Det är ju vardagsmat för mig och kommer som på beställning annars, men nu har jag inga problem med någonting. Typiskt.

Jag vill förstås att det ska avta i takt med att jag mår bättre, men måste det sluta just nu? Jag skulle så behöva få det fångat, så att de skulle se det på “filmen” sedan, och kunna berätta åt mig att det är vanliga hopp som hjärtat gör hos alla människor men jag råkar vara den känsliga sorten som känner av dem. Inga problem att motionera. Inga problem att köra bil. Inga problem att leva helt enkelt. Det säger dom åt mig redan – och sånahär bra dagar tror jag dem. 

Men. Då hjärtat plötsligt slår i tvåhundra. Plötsligt långsamt. Hoppar över något slag. Och upp högt igen. Jag blir svag. Jag blir yr. Då är det inte så lätt att bara le och säga det är ofarligt och vanligt. Superbra om det faktiskt är så, men behöver lite hjälp med att bli övertygad. Nu har jag alla chanser att få det svart på vitt, och då sköter sig hela kroppen och knoppen exemplariskt? Min man skämtade och sa jag skulle fråga om jag kan köpa den och alltid ha den på mig. Den ökar livskvaliteten för oss alla. 

Så jaa-aa. Vad gör jag. Idag ska jag gå på en längre promenad än jag brukar. Kanske 2. Brukar bli riktigt risig då. Alltså fatta irritationen. Jag har mått SÅ dåligt av känningarna från hjärtat. Och nu ingenting. Grejen är ju den att alldeles säkert kommer känningarna igen och min oro når dedär tsunamihöjderna igen – då skulle det vara så skönt för mig att veta att doktorerna har sett vad som händer och vet att det är normalt.

Jaja. Kämpar för att få något sorts utslag på denhär manicken idag ännu. Imorgon ska den lämnas in och läsas av. Får kolla om man kan köpa dem på ebay. Hehe.

För några veckor sedan investerade vi i något som kunde hjälpa oss nå lite drömmar. Det är spännande och skrämmande, fruktansvärt roligt och orsak till lite flera irritationsmoment än vi vill ha, såhär i början där vi mest spretar åt olika håll. 
Musik har funnits med hela livet för oss båda. Vi har båda skrivit eget material sedan vi kom upp i tonåren, någon sång tillsammans har det också blivit. Vi har på inga sätt behov av att bli kända och erövra världen, men musiken i oss behöver få leva. Det bubblar över. Vi vill utvecklas, vi vill utmanas och vi vill uppmuntra. Vi är rätt säkra på att musiken ska ha en ganska stor plats i våra liv, men det finns så många olika sätt och möjligheter. Här är nu ett sätt, banda in det vi gör hemma. Vi spelar och sjunger såhär någon gång per vecka, då andan faller på liksom. För mig är det just nu det enda sättet att att få sjunga, jag orkar spela och sjunga högst 15 minuter.. sedan blir jag yr, svag, rädd och ger upp. Det finns inte så mycket krafter att ta till, men mår så bra när jag får sjunga lite.

Om ni skulle veta hur länge jag har samlat mod för att sätta upp det här lilla klippet. Jag ogillar att både se och höra mig själv in action.. det är så otroligt utlämnande. Denhär videon är mitt lilla projekt som har alla möjligheter att bli bättre. Det ni ser och hör är precis det som syns och hörs, men alla ska vi börja någonstans och jag gillar ju verkligen ärlighet och sprickor som får synas. Om vi lyckas hålla sams jag och min älskade man, som ni får se här med mig i klippet, så kommer det nog dyka upp fler musikklipp med oregelbundna mellanrum.. 😉 en stor bonus är nu att jag får något att sysselsätta mig med de dagar som jag mår så bra att jag faktiskt hinner bli rastlös.

Fattar inte att det är såhär människor gör. Sätter upp videon. På sig själv. Nu hoppar vi också.. Here we gooo.. 

​​​​​

​

Nattar en son som bara vrider och vänder på sig. Vi är inne på andra timmen i ett mörkt svalt rum och tålamodet börjar tryta hos mor. Tack och lov då för en blogglista att fylla i. Hittas hos sevendays. 

Dethär är skönhet för mig: skönhet för mig är vackra insidor som kräver utrymme i leenden, ögontinder, djupa samtal, hand på axeln. Skönhet kräver ärlighet. Jag älskar det. Skönhet kan inte vara bara ytligt i min värld.

Mina bästa skönhetstips: våga vara dig själv. Njut av den du är. Njut av det du kan. Skippa normer, var öppen, le. Gör det som får dig att känna dig tillfreds med livet. Och ska vi vara ytliga? För mig gör solen hela skillnaden. Jag är urskön då jag är brunbränd. Faktiskt. Och skulle aldrig bli skön i solarium. No joke. 

Dagens skönhetsideal är: ytliga, lite äckliga, förvrängda och översminkade. Älskar att det mer och mer kommer fram olika kroppar, hatar att det är så arma viktigt att se så “BRA” ut. Tycker det är skit att jag behöver prova 3 olika byxor och 5 olika tröjor, sminka mig lite och se mig i spegeln x antal gånger före jag är nöjd att åka in till stan. Alltså va? Hur kan det ha blivit såå? Janå det var detdär idealet.. sen höjer det ju faktiskt humöret om man känner sig finsjälv, men vem har bestämt att fint kommer i en liten förpackning?

Jag motarbetar skönhetsidealen på det här sättet: jag är tjock. 😀 jag ser inte mycket skönhet i ytligheter utan söker djupare. I mig själv och andra. Nå visst går jag i skönhetsfällan och tror jag måste vara si och så, men riktig skönhet är mera än hur vi ser ut. Tack och lov!

Min skönhetsrutin: aaahahahaha. Jag är långtidssjukskriven och sätter på mig kläder när jag vaknar. Om jag inte bor i pyjamas. Men skönhet som kommer inifrån rutiner är bland annat att skriva dagbok och nämna saker hos mig själv som jag tycker om. Jag brukar också le mot mig själv i spegeln, varje dag. Och beundra mina blå ögon, mitt hårsvall och mer och mer uppskatta hela mitt yttre skal. Det har varit och är ännu en lång resa – här tänkte jag tillägga att jag ju aldrig har passat in i idealet och länge kämpat mot mig själv på grund av en sned självbild, men vem tycker nu att man själv är en bra bild för skönhetsidealet, om vi nu snackar yttre preferenser..

Senaste gången jag upplevde skönhet: var faktiskt idag när mannen tyckte jag såg så brun ut. Det var ju ytligt. 😀 

En person som är vacker: min son. Vackrast i världen, och har ingen aning om det. Just därför är han en klar vinnare. Nu sover han dessutom äntligen, där vid fjärde rubriken gav han upp och stängde sina blå. 

 

..skriver ett hoppfullt blogginlägg, publicerar, somnar och sover 11 – 13.30, på bästa sommardagen hittills. 

Där ser man. Jag var visst tröttare än jag trodde, igen. Jag försöker verkligen tänka positivt,t.ex “tänk så bra att jag FÅR och kan sova mitt i dagen”, eller “oj vad skönt det var”. Men jag har sovit på dagarna i flera år nu, i hopp om att det ska hjälpa mig att göra come back i livet, och ännu är jag inte där. Dedär tupplurarna som borde vara sköna blir mer och mer källa till besvikelse och ledsenhet, t.ex är det lätt för mig att tänka ” men kära nån, nu har jag sovit 3 timmar igen, efter en 9 timmars natt och frukost, tänk att jag inte orkar mera”. Det blir ju så. Efter en tid. Man söker framsteg och ser bara grumligt. För övrigt går vissa dagar inte alls om jag inte sover en “stund”.

Jaja. Idag var det både hoppfullt och hopptomt. Hopplöst låter så definitivt, det är inte hopplöst, bara tomt på hopp mellan varven. 

De senaste dagarna har verkligen bjussat på härligt varmt försommarväder. Jag har stationerat min solstol vid vår solvägg där det oftast är lä, och sommmm jag har njutit. Har haft det mycket varmare än det har varit på andra ställen, men inte mig emot. Trots att vi slapp 3 mörka månader i år har “vintern” varit riktigt jobbig för mig. Har förstås att göra med att jag sjönk till botten av ångest och inte kunde hitta ljus och luft någonstans. Ljuset och luften har återvänt och jag hittar dit oftare och oftare. Bara att ibland få vila från paniken och smärtorna gör mycket. Så skönt. Jag får också enorma sug efter att få vara lite social – jaja, det har hänt kanske 2 gånger, men det är 2 gånger mera än på läänge. Små steg framåt gör stora saker för välbefinnandet. Bara så glad att jag får märka att det faktiskt går framåt, även om det går långsamt, så är vägen framåt. 

Det är viktigt för mig att det får gå långsamt, även om jag helst vill att det går undan. Någonstans önskar jag ju att jag ska komma ihåg det jag lär mig nu. Komma ihåg hur jag vill prioritera. Hur jag återhämtar mig. Hur jag mår allra bäst. Vem jag är. Vad som är viktigt. Att jag vågar vara ärlig. Att människor inte bara behöver solskenshistorier. Att det är viktigt att ingen slagen tror att den är den enda. Att vi som är slagna inte är det för att vi har varit dumma. Att kraftlöshet inte är lathet. Att det sällan handlar om att ta sig i kragen, och mycket mycket mer. 

Jag är lite rädd att igen hamna i något sorts prestationshjul där pauser och trötthet är tecken på svag person och otillräcklighet. Jag vill inte vara där. Vi är alla alldeles tillräckliga, hela tiden. Det sitter inte i vad vi klarar av, det sitter inte i städade hus och rynkelfria skjortor och gardiner. Till och med när allt vi kan göra är att be om hjälp är vi good enough. Det finns ingen som ska klara sig själv, du samlar inga poäng för det. När andra får torka dina tårar medan de t.ex städar ditt hem och lagar mat åt dig – då får vi vara del i det största i livet – bördor som lättar i möte med andras axlar och ensamhet som rinner ut i sanden när hjärtan i både glädje och sorg får hjälpa varandra. Det är inte lätt, man kanske inte ens vill det till en början, men jag tror ändå det är dit vi alla vill och behöver få komma. 

Vi kör en dagen efter dag igen.. så. Trött. Ryggen är öm och känns egentligen bara bra om jag ligger ner – vilket jag förstod är normalt så ingen oro slåss jag med idag, men tröttheten den tröttheten. Gårdagen gick över förväntan med tanke på mitt psyke. Darrade på gränsen flera gånger men tänk att det aldrig gick över i en panikattack! Det måste ju bara betyda att det har blivit taget något steg framåt på resan. Jag kan inte alls förstå att jag igår var alldeles själv dryga 5 timmar och gick alla domdär långa sträckorna, ja för mig är det långa sträckor då svagheten drabbar mig, men att jag klarade av det! Och alla undersökningar och möten med sköterskor och läkare, det bara flöt på! En eloge till dem som mötte mig igår måste jag ge, blev bemött så gott och försiktigt och bara av förståelse. Jag kom dit beredd för att slåss för att de skulle förstå att hjälpa mig (för så brukar det vara, 95 % av möten i vården har jag gått ut från och bara velat gråta) men behövde aldrig ens höja rösten. Tack för det!

Sitter fortfarande i pyjamas, klockan är just 13, och tänkte fortsätta i pyjamasstil resten av dagen för att maxa vilan. Så lättad att sjukhusdagen är över och att det bara är att vänta på svar. Så lättad att de bestämde sig för att ta detdär eländiga ryggmärgsprovet, syns det inget där får jag helt fokusera på terapin och psykiskt välmående, och hoppas kroppen hänger med, syns något så får jag äntligen något slags svar och rätt till hjälp. Lägger det i Guds händer och är alldeles säker, för fösta gången på länge, att det finns mycket hopp och framtid för mig också. 

​
Show me your face
Fill up this space
My world needs you right now
My world needs you right now
I can’t escape
Being afraid
Fill me with you right now
My world needs you right now

Vill bara ropa JAAA!! Vilken sång! Vilket gäng! Tack Kirk Franklin!!