Att sparka ångesten i baken

Ibland går det. Oftast involverar det till stor del min man, solen och enorm frustration över min påtvingade försiktiga livsstil. Idag gick det.

Lördag och söndag tvingades jag slopa mina planer för ångesten och smärtorna var så stora. Tröttheten så påtaglig. Lördag fick jag ändå träffa en vän, och söndag fick jag vara med 2 av mina syskon, men dedär sakerna som jag egentligen hade velat fick bytas ut till soffan. Det frustrerar, det sårar, det tar på stoltheten och det gör mig besviken på mig själv. När orken att “vara vanlig” inte finns. När det blir för mycket fast det egentligen inte är något. När kroppen skriker efter vila trots att vila är allt den har fått, i flera år. Visst har jag gjort saker, visst har det blivit för mycket på riktigt vissa gånger, men vilan har varit prio 1 i flera år, och ändå är det aldrig tillräckligt. Jag är 26 år ung, och jag vet att jag egentligen är snygg, cool och rolig och med på det mesta. När ska den versionen av mig hitta fram igen?

Nåväl, idag vaknade jag och kände enough is enough. Jag anade känslan redan igårkväll och bestämde mig för att stiga upp kl 9 och fånga dagen. Det gjorde jag. Vi var ute medan solen sken, vi hann leka på gården, prova 3 åringens skrinnskotalang och besöka pulkabacken i byn. Jag hade en panikattack i skogen, men överlevde. Hem kom vi, lagade mat och vilade. Jag hintade försiktigt till guuben att det kanske är läge att åka någonstans, men han fatta nada. Jag vågar inte vara den som säger nu åker vi, ofta drar jag mig ur före jag har pratat färdigt. Men någon timme senare föreslog han plötsligt ett loppisbesök. 

Min första reaktion var automatisk: ja, kanske vi kan gör he imårån? Men då sa han ååå planeeeraaa, jag klarar int av att planeeeraaa. Jag vill bara tänk vad jag vill just nu, och sen gör vi så. Jag bara: ookkeej. Å sen tog en liten del av den Ida jag saknar över o sa, jamen, vi far! Jag hade ett moln av ångest över mig hela tiden. Två panikattacker i loppis. Extrema svaghetskänslor. Bara det att det är så mycket att titta på, på så liten plats, gör mig illamående.  Men så fyndade jag ett par läderkängor. 

Jag har suktat efter liknande läänge, men priset för dom nya i vettig kvalitet har alltid varit för högt. Här fick jag riktiga läderkängor för 5 euro. Ångesten var fortfarande påtaglig, men fick ge rum för glädje och det förstår ni är en mycket bättre kombination än bara ångest. 

En så lyckad dag. Inte alls smärtfri, men jag gjorde det jag ville. 

Nu är det lätt att tänka men hurraa Ida! Mera sånt! Kör på! Du ska alltid göra det du vill!… min verklighet är inte så enkel. Ni minns kanske att jag har skrivit om min energibudget? Program idag, vila imorgon. Kanske nästa dag också. Ibland en hel vecka. Min kropp reagerar på minsta lilla. Det är så svårt att förklara, så svårt att leva med. Jag är känslig på alla sätt och vis och har kanske inte ännu hittat det bästa sättet jag återhämtar mig på. 

Att vara ute gör gott. Att vara ute gör ont. Det är en ständig balansgång. Vad är för mycket, vad är för lite? Vad är program som jag inte behöver betala för dagarna efter? När ska jag slåss mot mig själv för att orka ta del av saker och när ska jag tacka nej till saker för att jag vill sova? Hur svårt ska det vara att sluta göra saker för att andra förväntar sig det? Jag har så många frågor till mig själv, tyvärr inte så många svar. Vad ska man prioritera egentligen?

Att sparka ångesten i baken är ibland nödvändigt för att orka fortsätta kampen. Det är varken lätt eller roligt, ibland inte ens möjligt. Men, ibland går det. Oftast involverar det till stor del min man, solen och enorm frustration över min påtvingade försiktiga livsstil. Idag gick det.