Om ångest och blommor

Idag drog mannen med mig på en liten stenhagsrunda. Haha! Det låter ju onekligen som att vi har motionerat i en hage med stenmur runtom. Nånej, så väl är det inte. MEN. Stenhaga med GW gallerian och citymarket kom jag mig till. Full ångest redan före, jag krävde enormt mycket övertalning för att ens gå med på att göra mig färdig för att komma med. Hur orkar han med mig? Ibland är jag alldeles fantastisk så det är väl det som väger upp, men håhåå, jag kan ju bli så trött och uppgiven på mig själv, och det ser jag aldrig i dom bruna snälla ögonen. Nåväl. Jag insåg att pyjamasar endast är till för hemmaliv och drog på mig något annat halvslarvigt och satte på lite mascara – det gör faktiskt under ibland och minskar på dendär dystern som ofta gör mig sällskap. Pang. Så slog yrseln till. Jag har sådana otrevliga ostadighetskänslor att jag mest vill sitta, helst i en mjuk soffa där man sjunker långt ner och ännu bättre om någon sitter riktigt nära och lite håller mig på plats.. alternativt sova – för då känns inte obehagliga känslor… anyways, jag sa genast nää-ää, jag kommer int med!! Som sagt.. hur orkar han…

Men vet ni vad han gör? Han tar min hand, ser mig i ögonen och säger “come”. Så går vi hand i hand, från köket, till dörren, ner för trappan, till bilen. Det gjorde hela skillnaden. 

Jag hade full ångest hela tiden, 2 h. För mig att gå i affärer är pest och pina. Saker överallt , färger, dofter, ljud. Det känns som om ögonen far i kors, jag blir ännu mera yr. Får svårt att prata, svårt att höra vad någon säger. Jag är säker på att nu kollapsar jag. 

Allt gick väl också denna gång, just nu ligger jag i soffan och pustar ut. Det sägs att ångesten minskar när man märker man klarar av jobbiga saker, att det är lättare nästa gång, men jag kan inte påstå det har fungerat på mig ännu. Nåväl, jag lugnade ner mig också idag och fick med mig hem ett par jeans, underkläder och en ORKIDE! Och en tulpanbukett! Fortfarande i ångest, men när paniken har klingat av och det bara är obehagsångest kvar börjar hjärnan långsamt fungera igen. 

Men tillbaka till blommorna. Vi har för tillfället noll grönväxter hemma hos oss. Jag har aldrig kunnat ta hand om dem, och aldrig varit intresserad. Jag är den som dödar kaktusar på löpande band. Men efter att i 3 månader varit i blomstrande omgivningar slog det mig att blommor hemma måste ju bidra till lugn och ro i själen. Så nu experimenterar vi igen, hoppas på att intresset blomstrar och att själen jublar. På samma gång får orkiden stå för en ny tid, med knoppar och blommor, tid för skötsel och omvårdnad, att vattnas och att mogna. Livet är SÅ tungt just nu, men jag behöver få tro att det knoppas. Att det kommer en ny tid.